Fröjelgården

Gotlands geologi

Gotlands geologi

augusti 20, 2019 • Under: Boende

0

Det svenska urberget utgör en del av den Fennoskandiska urbergsskölden. Den består av bergarter som bildades vid jordens bildande för 4,6 miljarder år sedan. Ovanpå urbergsskölden ligger lager av olika bergarter från olika tidsperioder. De äldsta bergarterna i landet finns i nordligaste Sverige och är cirka 2,6 miljarder år gamla. Gotland är ett ungt land med endast 430 miljoner år på nacken.

Gammal havsbotten

Det som nu är Gotland bildades som havsbotten i tropiskt vatten. Ön är en av världens mest fossilrika platser, vilket man förr inte kunde förstå. De fossiliserade djur man finner på Gotland kunde omöjligt leva i det kalla Östersjön. Inte förrän på 1960-talet hade teorin om kontinentaldriften etablerats, som förklarade hur landmassor ständigt är i rörelse. Under den geologiska perioden Silur, för 444 miljoner till 409 miljoner år sedan, skapades Gotlands berggrund. Den mesta landmassan låg då samlade runt ekvatorn i den kontinent som kallas Gondwana. Landlevande djur hade ännu inte utvecklats, förutom spindelliknande djur och tusenfotingar. Korall bredde ut sig och i haven frodades en mångfald av vattenlevande djur.

Kalksten och sandsten

Svart granit är vanligast i Sverige

I Sverige är bergarterna granit och gnejs mest förekommande. Gotlands geologi utgörs däremot av främst sedimentära bergarter som sandsten, lerskiffer och kalksten. Mängder av sand, kalk- och lerslam samlades på havsbotten som sedan hårdnade. Sedimentära bergarter finns överallt på jorden men utgör endast fem procent av jordskorpan. Kalksten bildas från djur med skal som snäckor och koraller. När djuren dör bäddas de hårdare skalen in i bottenslammet. Därefter förstenas de och bildar fossiler. Kalkstenens innehåll är på så sätt en spegelbild av miljön den bildades i. Sandsten består helt enkelt av sammanpressad sand från olika mineraler, och är grå, gul eller röd. Gotlands historia som havsbotten och landets kalkberggrund är orsaken till öns speciella karaktär. Raukarna, klintkusterna, grottorna, sandstränderna samt den för Sverige unika floran och faunan lockar inte bara turister utan också forskare från hela världen. De fossiliserade djuren från Silur är faktiskt världens främsta. Perioden kallades till och med fram till 1800-talets mitt för Gotlandium.

Koraller, kattskallar och klinter

Ovanpå urberget är Gotland täckt av ett mellan 200 och 500 meter tjockt lager av kalk- och sandsten. Under ligger det Fennoskandiska urberget ungefär 400 meter under havsnivån. Sedimentära bergarter är porösa. De vittrar och eroderar fort med geologiska mått. Längs Gotlands kuster syns de karaktäristiska pelarformade partier man på gotländska kallar raukar. Det är de hårdare resterna av kalksten – egentligen packad korallrev – som står kvar när mjukare omgivande bergarter eroderats av havet. Den ännu pågående landhöjningen i våra trakter för upp raukarna ur havet. Raukar finns på ett tjugotal platser på Gotland. På Fårö, Karlsöarna och Storsudret finns de största raukfälten. Överallt på de gotländska stränderna hittar man fossil från djur som armfotingar, sniglar, kattskallar, bläckfiskar och koraller. Klintar är höga bergväggar av sedimentära bergarter i lager som reser sig upp emot 40 meter. Särskilt häftiga klintar ser man längs nordvästra kusten.  Genom erosion har överhäng, sprickor och grottor bildats. I ett smalt bälte på sydligaste Gotland finns den kända Gotlandssandstenen, eller Burgsvikssandstenen. Den är till färgen grå, extremt finkornig, mjuk och porös. Många gotländska kyrkor är byggda av denna bergart, liksom skulpturer, spisar och altare, ja till och med kungliga slott.